Idag är Betsy Jolas konstmusikens Grande Dame, hett eftersökt och med flera beställningar i sin agenda. Men det riktigt stora genombrottet utanför hemlandet Frankrike har kommit sent. Hon konstaterar nyktert att folk gillar ”gamla damer som kan gå och stå, vara klara i knoppen och – som jag – också komponera”.

När hennes musik började dyka upp på efterkrigstidens modernistiska konsertprogram, i första hand inom ramen för Pierre Boulez ”Domaine Musical”, så var hennes namn aldrig försett med ett födelseår. Den sortens chevalereska artighet betackar sig Jolas för, men har under sitt långa och produktiva tonsättarliv förblivit enda kvinnan i en tungt mansdominerad modernism. Tillika en stilistiskt avvikande komponist; intresserad men opåverkad av generationskolleger som Stockhausen, Berio och Boulez.

Betsy Jolas föddes in i en intellektuell Parisfamilj, där namn som Joyce, Varèse, Matisse var frekventa i gästboken. Sin tidiga musikaliska utbildning fick hon i USA, där hon kom att fascineras av musik från medeltid och renässans. Hennes amerikanska och tyskättade mor var sångerska, och det vokala har kommit att förbli ett utmärkande drag i Jolas musik – även i den instrumentala.

Efter krigsslutet 1945 återvände familjen till Paris, där Betsy Jolas fortsatte sina kompositionsstudier för Darius Milhaud och Olivier Messiaen. Någon serialist eller tolvtonstekniker blev hon aldrig, utan har ständigt utvecklat sitt högst egna tonspråk. Senare denna höst väntar världspremiären på Betsy Jolas nyskrivna cellokonsert för Anssi Karttunen och Svenska Kammarorkestern.

/Camilla Lundberg