En särling bland efterkrigstidens västtyska tonsättare, som kanske mer än någon annan uttryckte nazitidens fasor och skam i sin musik. Zimmermann fick en katolsk uppfostran och påbörjade en lärarutbildning innan Wehrmacht förpassade honom till östfronten. 1942 frikallades han av medicinska skäl, men kunde inte inleda en egentlig kompositionsutbildning förrän fem år senare.

Efter att gradvis skakat av sig nyklassiska influenser började han nalkas tolvtonstekniken – dock utan att helt bryta med traditionen, men väl med att inkorporera jazz. Ett nyckelverk är trumpetkonserten ”Nobody knows the trouble I see” från 1954. Med åren växte Zimmermanns musik i format och krävde ofta väldiga orkesterresurser, gärna inklusive jazzband. Hans opera ”Die Soldaten” är en glödgad höjdpunkt i modern tysk expressionism, lika oerhört krävande att producera som intensiv i sin flammande kritik av krigets väsen.

Som en förtida, postmodernistisk pionjär lanserade Zimmermann en pluralistisk citatteknik – såväl av musikaliska som litterära inslag, allt från Dostojevskij och Joyce till Bach och Beatles. En tilltagande depression och sviktande syn bidrog till Bernd Alois Zimmermanns självmord vid 52 års ålder.

/Camilla Lundberg