Hans Pålsson, en av våra mest kända och uppskattade pianister gästar festivalen med två pianosonater av Ludwig van Beethoven; den tidiga ”Lilla Pathétique” som bär drag av något Mozartskt, samt en av de sista, den enastående nr 31 i Ass-dur.


Pianot var genom hela livet ett centralt instrument för Beethoven. Så länge han hade möjlighet, innan hans hörselnedsättning lade hinder i vägen, spelade han konserter och var ansedd som en av sin samtids ledande pianister. Han debuterade offentligt redan som sjuåring vid instrumentet och när han flyttade till Wien i november 1792 gjorde han sig omedelbart ett namn som pianist både i andras musik – han framträdde då i Mozarts d-moll konsert till vilken han hade skrivit egna kadenser, vilka många pianister än i dag använder sig av – och i sina egna kompositioner och, inte minst, improvisationer. Sitt sista publika framträdande som pianist gjorde Beethoven 1814 i uruppförandet av den så kallade ”Ärkehertig-trion”, men fortsatte därefter spela för vänner och bekanta trots tilltagande dövhet. Så sent som 1821 noterade en besökare att ”i det ögonblick han satte sig vid pianot, så tycktes han glömma omvärlden – inget annat existerade än han själv och instrumentet”.

Beethovens nära förhållande till pianot gör gruppen om 32 pianosonater än mer speciell än hans 9 symfonier och 16 stråkkvartetter. Det är i sonaterna han tidigast bryter ny mark, prövar nya idéer och utvidgar sitt musikaliska språk, något man inte minst märker i de tre sonaterna i samlingen op.10. De skrevs under Beethovens första år i Wien och publicerades 1798 och samlingen består, precis som Beethovens övriga utgåvor innehållande flera verk som de tre sonaterna op.2 eller sex stråkkvartetterna op. 18, av kompositioner som kompletterar varandra i karaktär och uttryck. Tonarten c-moll förknippas i Beethovens musik ofta med dramatik och energi och sonaten op. 10:1 är inget undantag.

I mitten av 1810-talet minskade Beethovens produktion drastiskt, få nya verk komponerades eller publicerades, mycket beroende på hans hälsotillstånd och familjeproblem. När han mot slutet av decenniet återkom till kompositionsverksamheten blev det naturligtvis med musik för hans eget instrument, pianot. Sonaten i Ass-dur op. 110 tillhör denna hans sena period och tillkom tillsammans med sina syskonverk op. 109 och op. 111 mellan 1820–22. Typiskt för denna sena stil är en avskalad pianosats som är mer linjär än tidigare och som gärna rör sig i instrumentets ytterregister. Likaså intresserade Beethoven sig särskilt för fuga-formen vid denna tid och kom därefter att återkomma till den ofta. Men medan denna form hos andra tonsättare ofta fick något av akademisk övning över sig, så förvandlar Beethoven den, på ett sätt som få andra efter Bach lyckats med, till ett personligt uttrycksmedel – inte för att blicka tillbaka utan för att se framåt. Och just Ass-dur sonatens komplexa fuga-final är ett exempel på den visionära, framåtblickande musik Beethoven skapade under sina sista år.

/Staffan Storm

FRE 22 SEP KL 12.15 Palladium Malmö

Sluttid ca kl 13:00

Fri entré, först till kvarn! Dörrar och servering öppnar kl. 11.15

Musiken

Ludwig van Beethoven
Sonat nr 5 c-moll op 10:1 
Sonat nr 31 Ass-dur op 110 

Medverkande

Hans Pålsson, piano