Standardbeskrivningen av Beethovens liv och verk är en triptyk. Först den unge, i Mozarts och Haydns fotspår. Sedan den heroiske, mot bakgrunden av sviktande hörsel. Slutligen den sene mästaren – svår, sublim och stendöv.

Självfallet spelade det grymma handikappet en avgörande roll. Men dövheten var bara en av flera faktorer bakom Beethovens kreativa egensinne. Faktum är att just egensinnet, det originella och annorlunda som alltmer präglade hans skapande – detta var något som starkt uppmuntrades av hans omgivning.

Förvisso var den unge Ludwig en supertalang redan vid sin ankomst till Wien; inte minst som pianovirtuos och improvisatör. Det var detta ”klaverlejon” som vann insteg i kejsarstadens adliga salonger. Rika furstar från det vidsträckta habsburgska riket – med namn som Lobkowicz, Lichnowsky, Kinsky, Razumowski – markerade sin kulturella status med sofistikerad musik; inte minst för att särskilja sig från det framväxande borgerskapets enklare smak. De sponsrade Beethoven tålmodigt över tid, såväl med helårskontrakt som indirekt genom att anlita honom som pianolärare. Hans mest illustra elev och gynnare, ärkehertigen Rudolf, var bror till ingen mindre än kejsaren…

Så med ”folket” hade Ludwig van Beethoven föga att skaffa. Och det skulle dröja långt in på 1800-talet innan de nio symfonierna skulle etableras som betydelsebärande musikaliska utsagor. Som folkligast var nog Beethoven i sina hundratals sånger – romanser, folkvisor, supvisor.

/Camilla Lundberg