Ännu förblir Stravinskij ett slags varumärke för ”modern musik”, närmast som Picasso för dito konst. Gemensamt för dem bägge är det tumultuariska genombrottet i förkrigstidens Paris och de många stilbytena. Men till skillnad från Picasso skulle Igor Stravinskij aldrig bejaka sitt kulturella ursprung, åtminstone inte sedan karriären tagit ordentlig fart. För hans tidiga succébaletter – Eldfågeln, Petrusjka, Våroffer – fullkomligt kryllar av rysk folklore, skickligt invävd i sprakande orkesterprakt.

På sätt och vis lika chockerande för samtiden var hans lappkast med 1920-talsbaletterna Pulcinella (efter barockkompositören Pergolesi) och Féens kyss (en hyllning till Tjajkovskij). Flirten med nymodig jazzmusik hörde å andra sidan tiden till. I samband med andra världskrigets utbrott hade Stravinskij emigrerat till USA och Hollywood, där Walt Disney snappat upp hans Våroffer till filmen Fantasia.

Igor Stravinskij hade lättare att anpassa sig till amerikanskt kulturliv än sina Hollywoodgrannar Sergej Rachmaninov och Arnold Schönberg. Viktigt var hans samarbete med den ryskättade koreografen George Balanchine, vars svala estetik fick Stravinskij att sträva efter en ”vit” musik. En annan inflytelserik partner var den unge musikvetaren Robert Craft, snart närmast en familjemedlem, som formulerade Stravinskijs estetik och ledde in honom på ålderns höst i tolvtonstekniken. Utfallet av detta har inte riktigt motstått tidens tand, medan däremot hans Mozartianska opera Rucklarens väg från 1951 blivit en verklig repertoarklassiker.

/Camilla Lundberg